Sorg, saknad och äntligen operation

Har själv haft fullt upp på sista tiden vilket gjort att jag inte uppdaterat min blogg.
Förra torsdagen var det då äntligen dax för den omtalade operationen av min fot. Oräkneliga gånger har den ju som bekant blivit uppskjuten av massor av olika anledningar som gravidiet, influensa, bältros, tvar/mykoplasma, barn på sjukhus, akutfall som gått före, sjuk läkare m.m.

Vi åkte upp till mormor em innan OP för att till vår förtvivlan upptäcka att hon blivit mkt sämre bara sedan dagen innan. Jag stannade kvar till sena kvällen och övriga släkten ringdes in av sjuksköterskorna på Strokcenter för att få möjlighet att ta ett sista farväl. Hon hade då låånga andninguppehåll m.m. Mamma stannade kvar och vakade hos mormor. Jag åkte hem och började efter en hel del tveksamheter förbereda mig (med decutandusch) inför operationen följande morgon.

Natten var INGET vidare eftersom tårar och oro som bekant ofta leder till både nästäppa och en enorm huvudvärk. Jag fick under nattens timmar veta att hon fortfarande fanns kvar hos oss och jag åkte dit direkt följande morgon. Blodprover, EKG och röntgen på mig klarades snabbt av. Vid träff med operatören ansåg han att opertionen med fördel skulle skjutas upp till nästkommande vecka såå att jag skulle kunna vara hos mormor ända till slutet. Efter en del fundering + ytterligare besök på Strokecenter där dåå mormors syster även satt där tillsammans med pappa och min syster så kände jag mig trygg i att veta att hon inte var ensam..
Eftersom jag skulle sövas fick jag flera läkemel för att motverka illamående efter OP+ att ett snabbgips skulle läggas, för att jag direkt efter uppvaket skulle kunna finnas vid mormors sida igen.

Jag valde helt bort det lugnande medel som erbjöds innan eftersom det för mig utskrivna läkemedlet ger stor minnelucka både före och efter ingeppet och dessutom illamående. De som känner mig vet att det beslutet inte var helt lätt att fatta då sjukhus ABSOLUT inte är min grej.
Nåväl operationen gick bra, men illamåendet efter nakosen gjorde att jag inte tog mig ur sängen som planerat utan att både kräkas och svimma hela tiden. Kl 22:00 blev jag inlagd på Ortopeden då jag ansågs alldeles för dålig för att kunna åka hem. Jag höll därimot oroligt telefonkontakt med familjen/strokecenter under dagen/kvällen och natten för att veta om mormor fortfarande var med oss. Hon hade redan kvällen innan ordinerats endast pallitativ vård(vård i livet slutskede).

Kl 6:00 morgonen efter Op skrev jag ut mig själv blev hämtad av min lillasyster i rullstol och kunde då sätta mig hos mormor igen. Inte heller belasta, ha benet i högläge och vila mkt var ordinationen. Härnan säger en sak-lyd läkaren- hjärtat säger något annat...dvs få vara hos mormor den sista tiden så mkt det bara går. Såå jag följde hjärtat till följd av något mera smärta och svullnad samt betydligt sämre sömn än vad jag annars hade haft.. Men man måste ju själv prioritera och att sitta och känna ånger senare i livet är ju inte heller något man önskar sig.

Mormor hade en enorm livsvilja och var nog inte redo att lämna oss tidigare såå vi turades om att vaka hos henne dygnet runt i 7 dagar (såå skönt att hela släkten finns i stan). Både hennes barn och barnbarn, barnbarnsbarn fanns hela tiden runt henne. När man var hemma ville jag vara där. men väl där uppe tog känslorna ofta över och den analkande sorgen hängde tungt i rummet. Vetskapen om vad som komma skall samt den låånga väntan på den. Det är såå jobbig som anhörig att bara kunna se på och intet kunna hjälpa till på annat sätt än att finnas där. Hon var klar många stunder trots höga doser av morfin vilket tom förvånade läkaren. Hon försökte prata och förmedla de sig flertalet gånger genom att medvetet kramas m.m.

Mamma ringde mig kl 19:50 på tisdagkvällen. Vi var då i full färd med att lägga barnen. E har nu slutat sova på dagen på dagis såå tröttheten kommer som ett hammarslag för honom när kvällen nalkas. Mamma berättade att hennes bror ringt från sjukhuset och att sköterskorna tyckt att det nog närmade sig slutet. Eftersom bilkörning inte är att tänka på för mig just nu ringde jag genast upp en kär vän om skjuts. Jag slet på mig lite kläder, packade näspray och servetter. Blev därefter hämtad en kort stund senare. Tur att jag fick åka med någon för tårarna rann i strida stömmar såå det hade nog inte varit lägligt att köra själv ändå.
Väl framme på sjukhuset satt jag kvar en stund för att samla mig och orka gå upp. Inne i mormors rum möttes jag av min morbror och en sjuksköterska som meddelade att hon lugnt somnat in blott 30 sekunder tidigare. Inte långt efter det kom även mina två kusiner in.

Hela familjen samlades inne hos mormor, där personalen då tänt ljus och gjort henne fin. Känslan av att ha förlorat henne kändes tung i rummet, dock tror jag att var alla överens om att hennes lidande nu var över och att hon kunde återförensas med gammelmorfar som hon saknat massor.

En stor sorg och oerhörd saknad finns nu kvar. Men också en glädje i att hon fick 86 bra år omgiven av familjen som alla varit bosatta i Umeå. Hon hade under åren inte allt för stora krämpor, hon hade både sitt goda humör och minnet kvar. Hennes fysik kan man heller inte säga något om när hon varje dag tog låååånga promenader runt Marihem/Nydala. Hon levde verkligen för att vara ute i skog och mark, såå ofta det gick satt hon ute, plockade bär och
blommor. Jag förundrades alltid över att mormor alltid hade såå fin färg även under vinterhalvåret när vi andra som ni känner oss såå bleka och grå.

Nu lever hon vidare i våra hjärtan och

jag har massor av fina minnen kvar som jag tröstar mig med.

Kramar M